Stimulering

Med alla mätningar inlagda i våra datorsystem optimeras stimuleringsplanen och därefter påbörjas stimuleringen, även här under noggrann kontroll och registrering.

Den vanligaste metoden hittills är att man byggt system med enstaka sprickor och använt packers, (ett slags mekaniska pluggar för att tillfällig avgränsning av borrhålet) inför stimulering av berget. Den metoden skapar endast en spricka per zon och lämnar resten av zonen ostimulerad. Därmed blir antalet sprickor och sprickvolymen för liten och därmed blir hastigheterna på flödena för låga för att man ska kunna producera den mängd energi som krävs för att få önskad ekonomi.

Med ny teknik och nya metoder finns nu ett nytt sätt att skapa geotermiska anläggningar med avsevärt större potential. Vi använder en sofistikerad variant av EGS, kallad ”Hydroshearing” som maximerar uttaget av geotermisk energi samtidigt som den minimerar risken för oönskade seismiska händelser LÄS MER >.

Vi använder helt enkelt casingen LÄS MER för att skapa den zon som ska stimuleras.

Tekniken bygger på att vi med relativt lågt tryck pumpar ner vatten för att öppna, rensa och vidga befintliga sprickor.

Vi kan stimulera en spricka åt gången eftersom vi har utvecklat en speciell teknik där vi använder oss av polymerer som blandas med vatten och pumpas ner i borrhålet. Dessa polymerer blockerar den senast gjorda sprickan tillfälligt när den nått önskad utbredning. Därefter kan nästa spricka i berggrunden stimuleras.

Stimulering sker genom att kallt vatten pumpas ned i hålet, redan öppnade sprickor tätas tillfälligt. Tätningsmedlet (TZIM) löses upp när vi slutar pumpa ner kallt vatten och vattentemperaturen stiger i det varma berget.

Metoden kan upprepas tills den volymen som bildar värmeväxlaren är tillräckligt stor och ett tillräckligt stort flöde skapats. Med fler stimulerade sprickbildningar kan flödeshastigheterna bli högre samtidigt som den underjordiska värmeväxlarvolymen blir mycket större än med tidigare metoder vilket innebär att vi kan ta ut avsevärt mer energi.

Exempel på stimulering av tre separata sprickzoner.

Vi kan också täta sprickor permanent om de skulle gå åt fel håll eller bli för stora.

Detta gör att vi kan nyttja åtskilligt mer av den energi som finns i berggrunden och de höga temperaturerna på djupet gör också att vi får ut mer energi.

Metoden kan för övrigt med fördel användas för att förbättra prestandan på anläggningar som byggts med sämre stimuleringsmetoder och därför har kylts ner med tiden

På detta sätt blir det möjligt att nyttja geotermisk energi i områden där det inte naturligt finns vatten eller tillräckligt med öppna sprickor i berggrunden.

Genom mätning i realtid och noggrann övervakning av processen med hjälp av speciellt utvecklad programvara kartlägger vi spricknätverket och kan optimera utformningen av reservoaren. När kartläggningen visar att vi har skapat tillräckligt stor värmeväxlare öppnas samtliga blockeringar genom att temperaturen ändras i hålet.

Detta sker naturligt när vi slutar att pumpa ner kallt vatten och temperaturen i det varma berget stiger. De tillfälliga tätningarna löses då upp och efterlämnar inga skadliga rester. Den underjordiska reservoaren kan nu användas och fungerar som värmeväxlare genom att vi pumpar ner vatten i marken för att hämta upp värmen.

Processen att tillfälligt täta en skapad spricka kan liknas med exeplet nedan där ett papper ska rivas isär.

Om vi börjar dra i pappret kommer det att spricka på svagaste stället.

Vi drar tills vi tycker att sprickan har utvecklats tillräckligt. Skulle vi vilja skapa ytterligare en spricka genom att fortsätta att dra kommer detta inte att ske utan den första sprickan kommer att fortsätta sin utbredning.

För att kunna skapa nya spricker måste vi tillfälligt hindra de sprickor som vi redan skapat att utvecklas vidare. På så sätt kan vi stimulera om och om igen för att skapa det optimala antalet sprickor för anläggningarna. Tätningarna symboliseras av tejpbiten.

Medlet som vi använder för tätningarna (tejpen) löses upp av sig själv efter ett tag och materialet har stora likheter med de material som avvänds när man syr efter invärtes kirurgi och det lämnar inga besvärliga restprodukter.