FÖRBRÄNNING
Strategin att överge fossila bränslen är nödvändig för att nå klimatmålen.
Men en övergång till biobaserade bränslen är inte lösningen. Även de släpper ut koldioxid och gifter vid förbränning. Trä bör istället användas där dess egenskaper kommer till nytta i samhällsbygget och där koldioxiden binds i kolsänkor.
Inte heller är sopförbränning en framgångsrik strategi för energiförsörjningen. Det är framförallt plasten som svarar för energiinnehållet i soporna och plast bör återanvändas.
För att komma ifrån den ohållbara situationen där energisystemet bygger på att man får betalt för att ta hand om andras sopor krävs långsiktiga lösningar utan inlåsningseffekter. Som det nu är investeras gigantiska summor i sopförbränningsanläggningar som måste användas under lång tid för att få ekonomin att gå ihop. Det är inte heller ovanligt att driftshaveri i dessa anläggningar leder till mycket kostnadskrävande ytterligare investeringar utan att det finns tid att välja ett annat, hållbart energiförsörjningssystem.
Skogsbruket anses idag vara koldioxidneutralt och få vet hur mycket koldioxid som förbränning av biomassa faktiskt innebär, trots att denna förbränning anses som miljövänlig.
Om vi utgår ifrån att energiinnehållet i torr energiskog är ca 20 GJ/ton TS så motsvarar detta att ett ton biomassa innehåller 5,55 MWh. Om vi sedan räknar med att ungefär hälften av vedens torrmassa består av rent kol så kan 3,67 kg koldioxid bildas av varje kg kol som finns i veden när kolet reagerar med syret i luften vid förbränningen.
Energimyndigheten anger att att varje MWh som produceras av biobränslen innebär ett utsläpp av koldioxid på upp till 346 kg/MWh. Trots detta anses förbränning av biomassa som koldioxidneutralt.
Tanken i klimatpolitiken med en substitutionseffekt där vi kan minska utsläppen av koldioxid genom att ersätta fossila bränslen med biobränslen stämmer inte. Om vi ersätter kol som släpper ut ca 335 kg/MWh eller olja som släpper ut cirka 274 kg/MWh så släpper vi helt enkelt ut mer koldioxid genom substitutionen. Detta är helt enkelt en föråldrad medicin som förvärrar symptomen istället för att lindra dem.
En relativt typisk förbränningsanläggning på 25 MW som körs 8400 timmar per år med briketter måste bränna cirka 45 000 ton årligen. Det innebär att man efter ungefär nio års drift har bränt upp briketter med en volym som skulle fylla Stockholm Globe Arena. Årligen innebär det ett utsläpp av CO₂ på cirka 73 000 ton bara från förbränningen och ytterligare 3 000 ton CO₂ från den diesel som går åt per år för transport av briketterna. Merparten av dessa utsläpp skulle ske i tätbebyggda områden och man ska veta att förbränning av biobränslen även kan släppa ut andra mycket farliga ämnen i höga koncentrationer.
Är vi uppriktiga i vår strävan att minska på utsläppen av koldioxid så är det enklaste sättet att helt enkelt inte släppa ut någon koldioxid alls och låta träden få stå kvar för att kunna fortsätta att ta upp den koldioxid som redan har släppts ut i atmosfären.
KOL
Kol är fortfarande ett alldeles för vanligt bränsle i stora delar av världen. Även om tekniken finns som skulle kunna fasa ut kolet är motivationen fortfarande styrd av de ekonomiska intressena och även om myndigheterna runt om i världen försöker styra över till andra energislag – ibland med tvingande åtgärder är kontrollen i stort sett obefintlig.
OLJA
Ser man bara till utsläpp av koldioxid ser olja ut som om det skulle vara ett bra alternativ med sina 274 Kg/ MWh jämfört med de 346 Kg/MWh som släpps ut vid eldning av biobränslen men det bästa är att låta både kolet och oljan stanna nere i marken och helt enkelt sluta elda för uppvärmning och elproduktion.